Vem är jag?

På den här sidan har hållit till från och till sedan vi köpte vårt första hus i december 2010. Jag bor i Katrineholm, en mindre stad i Sörmland, tillsammans med min familj – Hugo född 2008, Tuva född 2010 och sambo. Jobbar dagligen med webb i mitt yrke och lediga stunder, när de nu lyckas infinna sig med småbarn, ägnas också åt webb: Scrapbookingguiden, Carsbilar, Lisasrecept och Gravidförsäkring.

Om bloggen

Bloggen var till en början tänkt som min personliga dagbok för att påminna mig själv om den resa som vi då var mitt uppe i. Vet sedan många gånger tidigare att även om man tror att man ska komma ihåg saker, gör åtminstone jag det sällan, om aldrig. Att upprätta en blogg för huset blev på något sätt självklart.

Ganska snabbt växte bloggen när familjen och vänner som inte bor nära oss ville följa vårt husprojekt. Jag skriver fortfarande främst för min egen skull och för att mina barn en dag själva ska kunna läsa om vår renoveringsresa.

För barnen finns bara bilden av det hus de idag växer upp i. Bilden av den matchande bidén, toaletten och handfatet i senapsgult, det bruna kaklet i badrummet, plastmattorna på väggen i hallen som skulle imitera trä, träpanelen i taket och träpanelen längst med hela trappen, är långt ifrån det hus vi idag bor i.

Det tog tid att hitta huset

Det tog oss 3 år och åtskilliga husvisningar innan vi tillslut hittade vårt hus. Vi är båda kräsna och vet vad vi vill ha, eller kanske framför allt vad vi inte vill ha. Vi har många gånger fått höra att vi kanske är lite för kräsna, men har valt att inte bry oss. Det är vårt beslut och våra pengar. Vi är båda av den åsikten att ska man köpa hus och dessutom belåna sig så pass mycket som det faktiskt innebär, har man all rätt att vara kräsen. Vi var på många husvisningar, men inget hus kändes så pass bra att vi kom till att lägga något bud. Därför är det lite extra kul att första huset som vi budade på, också blev vårt!

Ut med det gamla och in med det nya

Man kan säga att vi började om. Vi behöll skalet, men inte mycket mer. Huset fick sig en rejäl make-over och bilden av vad som skulle göras växte fram redan på den första husvisningen. Huset var vårt redan då! Vi såg potentialen med huset och har fått det precis som vi ville ha det. Det finns inte många om ens något beslut som jag så här i efterhand faktiskt har ångrat.

Mycket hände på kort tid

Den 30 december 2010 skrev vi på kontraktet och den 1 februari fick vi tillträde till huset. Under 3 månader rev vi och byggde upp huset på nytt. Vi drog om vatten, bytte el, rev bärande väggar, flyttade dörröppningar, bytte fönster, lade in nytt golv, rev takpanel, sänkte tak – ingen yta gick oberörd förbi.

Samtidigt som både vi och hantverkarna höll på att jobba i huset bodde vi kvar i lägenheten på Kungsgatan 1. Vi valde att behålla lägenheten i två extra månader medan vi renoverade i huset. De två månaderna gick väldigt snabbt så vi bodde även hos mina föräldrar i en månad innan vi tillslut kunde flytta in. Till påsken (april) 2011 var det äntligen dags, vi fick flytta in! Huset blev vårt på riktigt!

Trots att mycket blev gjort under de tre månader som vi inte bodde i huset håller vi fortfarande på… Ute, inne, uppe, nere – vi har verkligen gett oss in i ett projekt som aldrig kommer att slut!

Det har varit jobbigt men roligt

Det har varit en fantastiskt rolig tid, men också en otroligt påfrestande tid. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har tärt på förhållandet. Alla som har renoverat vet hur många beslut som måste fattas, val som måste göras, pengar som måste prioriteras, tid som måste hittas. Det är inte lätt att få till det alla gånger. Ändå ska jag inte klaga, vi har ändå valt att leja bort stora delar av arbetet till de som kan sin sak… Att arbetsleda en total husrenovering är utan problem ett heltidsjobb i sig, så jag vill inte en föreställa mig hur det hade varit om vi dessutom skulle ha renoverat själva.

Man behöver inte vara hemmafixarare för att bo i hus

Om sanningen ska fram. Ja, ni som känner oss vet det ju förstås redan. Vi är inte de där hemmafixarna som åtminstone jag hade önskat att vi hade varit. Vet inte om det hade gjort någon skillnad. Förmodligen hade vi sparat en del pengar, men å andra sidan hade vi haft ett livstidsprojekt framför oss. Det handlar inte om att vi på något sätt inte skulle kunna lära oss. Vi skulle nog kunna vara riktigt bra på en del saker. Det handlar snarare om att vi prioriterar annat som vi är mer naturligt bra på. Fast lite håller vi faktiskt på och ju mer vi gör desto roligare är det faktiskt. Problemet är bara att också avsluta projekt och inte bara starta upp nya…

Dokumenterat hela renoveringsresan

Med mig på resan har jag haft kameran. Varenda dag åkte vi till huset för att träffa och stämma av med hantverkarna och dokumenterade dagens arbete. I stort sett varenda framsteg har dokumenterats. En dag när vi börjar känna oss lite mer klara, om den dagen nu vill säga kommer, hoppas jag att det ska bli en fotobok av vårt husprojekt. Frågan är bara när bli man klar – när det sista fruktträdet är planterat, den sista väggen tapetserad, den sista lampan uppsatt, den sista mattan inköpt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *